Sommardöden av Mons Kallentoft

"Mons Kallentofts andra bok är alltså lika ruskig, lika besynnerlig och lika spännande som debuten. Till och med lite bättre." Borås Tidning

”En välskriven, suggestiv berättelse som får många av Kallentofts kollegor att framstå som glada amatörer.” Ingalill Mosander på Aftonbladet

”Sommardöden är spännande, som sig bör när det handlar om deckare. Faktum är att det är svårt att sluta läsa - och så ska det ju vara. Jo, jag längtar efter nästa Malin Fors-deckare.” Upsala Nya tidning

"Sätter man tänderna i den så går det inte att släppa den." Magnus Utvik/Gomorron Sverige

”Att läsa Kallentoft är en njutning.” Kristianstadsbladet

Kallentoft blåser nytt liv i deckargenren

"Jag var imponerad av den första romanen i serien, fjolårets ”Midvinterblod”. Kallentoft lyckades mejsla fram en egen och originell stämma i den högröstade och jämntjocka allsångskör som den svenska deckaren utvecklats till. Hans omsorg om språket har till exempel få konkurrenter.

   Liksom i förra romanen kännetecknas ”Sommardöden” av ett brett stilistiskt register, från hårdkokt polisprosa à la Leif GW Persson till lyriska meditationer. Naturskildringarna var, och är till viss del fortfarande, i en klass för sig. Han använder miljöerna som speglar av inre tillstånd, som verktyg för att borra allt djupare i förståelsen av mänsklig utsatthet och förtvivlan." Magnus Persson, SvD

"Det där vackra språket han har. Jag tycker det är så fint även om det inte alltid passar, jag tänker (…) främst på de partier i boken där han skriver om just romankaraktärernas tankar ... språket är en av de stora styrkorna med den här boken. Det och en bra och på något sätt känslosam (trots genren) historia.

...

   Läs den första som är en succé i pocket och läs sedan denna, det är finfin sommarläsning som jag påpekat för alla som velat och inte velat lyssna. Gör Mons i sommar, ni kommer inte ångra er." Johanna Ögren, Bokhora

"Midvinterblod var, trots en nedslående inledning, både annorlunda och relativt nyskapande i jämförelse med andra svenska deckare. Den var också både spännande, obehaglig och suggestiv, något som Kallentoft behåller och faktiskt gör ännu bättre i Sommardöden. Handlingen är väl avvägd från början till slut och tappar aldrig den röda tråd som sinnrikt följer poliser, offer, mördare och omgivning.

   Den är också mer obehaglig. Det kan förvisso ha att göra med ämnesval och handling, men också med det täta och suggestiva språk Kallentoft behärskar så väl och använder så vackert. Det är till en början en märklig blandning mellan svensk sommardeckare och ett vemodigt och nästan poetiskt språk, men när man väl kommit in i boken flyter det ihop och blir en fängslande och hemsk historia, svår att läsa och rent ut av framkallandes fysiskt illamående, men också omöjlig att lägga ifrån sig. Det är en typisk sådan bok man egentligen bara vill lägga ifrån sig men som man ändå inte kan sluta med.

   Det finns också en sällsam närvaro i boken, något som drar ihop mördare, offer och utredare och som även för läsaren närmare platsen och handlingen. Det handlar inte om miljöbeskrivningar utan snarare om Kallentofts sätt att väva samman nuet och det förflutna och låta sina karaktärer formas och styras av händelser i dåtiden, händelser som formar i nuet och som låter historien utveckla sig i den takt den gör: långsamt, spännande och suggestivt." Eli ser och skriver